Antalya

 

Kvällen innan utflykten bestämde familjen att sig för en vandring genom Antalya. Tidigt på morgonen vaknade familjen i det lilla hotellrummet. Det första man såg var spisen. Pappan gick först ut ur sin säng och gick mot balkongen för frisk luft. Nedan för fyra våningar ner låg poolen, det låg redan folk i den.

Pappan gick till en affär i närheten. Han köpte varor för frukost och en sorts yoghurt dryck.

Efter frukosten gick hela familjen ut, mamman, pappan, dottern och sonen. Familjen hade sett att stranden låg väldigt nära hotellet. När de kom hit med taxin så gick de mot stranden och lyckligtvist var det ganska varmt. De såg väldigt fram emot att komma ner i det svala vattnet. De hade nått en större bilväg. På andra sidan såg de sanden och det blå/gröna vattnet. Sonen ropade, tittade och pekade.

-         Det var där vi såg kamelerna från taxin, sa sonen.

-         Det var kul, utbrast de andra.

När de kommit i närheten av sanden och satte sin fot i sanden, så sa dottern

-         Aj! Vad varmt det är!

Det var många människor som solade och badade. Det enda dåliga tyckte sonen var att det var saltvatten (havet). Han älskade verkligen att simma och se under vattnet.
De hade varit på stranden ett bra tag, så mamman kom med ett förslag.

-         Varför inte gå runt stan och kolla lite på butiker?

-         Nej, usch vad tråkigt, säger barnen.

-         Vi forsätter vandringen, säger pappan.

När de börjar närma sig staden och går ifrån stranden ser de att trafiken blir bara värre och värre. Familjen gick förbi många olika butiker, lite längre fram stod en man vid en affär med glasdörrar som huvudingång. Han välkomnar in de till sin butik, de hade olika försäljningar till sevärdheter, båtturer o.s.v. Mannen såg väl att de var turister på ryggsäckarna. Dottern tyckte att det var en jättedålig idé, men pappan tyckte tvärtom.

-         Bjuder även på taxi till hamnen och så kommer det att finnas mat på båten, så det blir som allt i ett, säger pappan.

 

Båtturen skulle ske om en timme, så de hade väldigt tur. Mannen beställde en taxi eller pappan betalde. Taxin kom efter fem minuter. Taxi chauffören kom ut och hjälpte till med att lägga rycksäckarna och väskorna i baggaget. Alla förutom pappan satte sig där bak. Han började konversera med chauffören om livet i Antalya o.s.v. Det tog bara 30 minuter att komma fram till hamnen.

Men på vägen dit så var det många stränder och väldigt mycket folk. Vid hamnen fanns det många olika sorters båtar, stora och små.

 

Besättning på träbåten gick på och kollade om alla passagerare var med. Familjen var ivriga och glada att uppleva färden. När båten var väl igång pratades och maten lagades på båten. Lite senare utbrast sonen:

-         Jag blir ju sjösjuk väldigt lätt, hur kunde jag glömma det?

Båten gungades väldigt mycket. Resten försökte uppmuntra sonen med kaptenens lilla apa.

Det blev en mycket tråkig resa för familjen och sonen somnade till slut.

8c läxor

Tisdag: Halvklass no-förhör

Onsdag: So-förhör

Torsdag: Spanska och tyska förhör

Fredag: Lucia. Klassen träffas i sal 23 08.20

Ett fjälläventyr

  Kim gick upp på sitt rum och packade sin väska. Det var tredje året i rad som Kims och Elviras familjer sam-åkte till Alaska för att åka skidor. Kim gick till garaget, tog ner sina skidor från hyllan och lade ner de i takboxen. Han sprang iväg till familjen Lavenders hus som bara låg fyra hus bort. Lavender hette nämligen Elvira i efternamn. Han sprang hem och satte sig i bilen och fem timmar senare var de båda familjerna framme i skidorten Big White som ligger i sydvästra Kanada. De gick in i lobbyn där de fick nycklarna till stugorna. De traskade iväg mot sina stugor och började packa upp sitt bagage och 20 minuter senare möttes de utanför stugorna, påklädda inför en dag i skidbacken. Dagen gick och de åkte skidor.

Kvällen närmade sig och Elviras pappa föreslog att de skulle dra sig tillbaka och äta middag nere i den lilla turistbyn.

-Bara ett åk till pappa, snälla, frågade Elvira så snällt hon kunde. Kim och Elvira fick efter mycket tjat. De satte sig på varsin lift och började åka upp för backen. När de kom fram förslog Kim att de skulle tävla om vem som kom först ner. Kim stack direkt efter att han avslutat meningen och Elvira suckade men log och följde efter. Elvira såg Kim svischa ner för backen och så plötsligt så flög han i väldans  fart huvudstupa rakt ner i snön. Elvira sladdade in bredvid Kim så att snön yrde i luften.

-Kim?! Sade Elvira med orolig rös. Hon böjde sig över honom men han låg där orörlig.

-Kim? Upprepade hon igen med gråten i rösten. Hon fick inget svar men efter några sekunder öppnade han ögonen och skrek för att försöka skrämma henne. Det lyckades inte och hon bara knuffade till honom på axeln och sade:- det var inte roligt Kim, jag blev rädd! Kim blev plötsligt stel i ansiktet och kollade på någonting bakom Elvira.

-Elvira kolla inte bakom dig, lyckades han stamma framm.

-På riktigt Kim, hur dum tror du att jag är? Sade hon och vände på huvudet. Det hon fick se var en enorm människa som stod och iakttog dom 20 meter bort. Kim trodde inte att det var en björn för den stod på två ben och den hade mänskliga drag fast han inte kunde se ansiktet. Skidbacken var tom så när på den här enorma saken. Det hade börjat snöa och strålkastarna hade släckts. Båda två kastade sig upp på sina skidor och satte full fart ned för backen medan de kastade en blick över axeln hela tiden. Väl framme vid deras stugor stod de båda två och hämtade andan.

-Vad tror du att det kan ha varit? Frågade Elvira.

-Jag har ingen aning men inte var det en människa eller en björn i alla fall, svarade Kim. De gick båda in i respektive stuga, gjorde sig i ordning för att äta middag och började gå ner till byn med sina familjer. 2 timar senare var de tillbaka vid stugorna. Kim och Elvira var upphetsade och väldigt nyfikna på vad det var för något vidunder de hade stött på.

De båda familjerna gick in på den enda bar som fanns i närheten och satte sig för att umgås, sjunga och ha det trevligt. De båda familjerna hade klämt ihop sig vid ett långt bord. I lokalen hördes ljud av klirrande glas, skratt och en dov country-låt i bakgrunden. Kim satt bredvid Elvira och plötsligt märkte han att något puttade till honom på knät. Han tittade upp och såg att det var Elvira som låg bakom.

-Varför gjorde du så? Undrade Kim lite smått irriterad.

-Shhhhh, inte så högt, viskade hon.

-Jag tycker att vi ska gå ut och kolla vad det var som vi såg i backen!

-Det går fort och de kommer inte ens märka att vi är borta.

-Okej då, sade Kim och reste sig långsamt upp. De andra var fullt upptagna med att lyssna på historier än att lägga märke till att han gick från bordet. Några minuter senare gjorde Elvira  likadant. De möttes utanför baren några minuter senare på klädda för en lätt vandring i snön. De gick ut ur stugbyn upp till ett område med några granar utspridda på sluttningen. Mörkret hade fallit sedan länge och nu syntes stjärnorna långt uppe i skyn. De smög in bland träden och spejade och fick nästan syn på den direkt där den stod stilla bland träden och vädrade i luften.

-Där är den, viskade Kim. Besten måste ha hört honom säga det för just i det ögonblicket vände den på huvudet och kom springande rakt mot dem. De blev skräckslagna och paralyserade och blev oförmögna att röra sig. I sista stund tog Kim ett steg åt sidan och Elvira kastade sig ner i snön. Kim satte ut foten så att varelsen snubblade rakt ner i snön. Snabbt satte han sig på den. Elvira gjorde likadant och varelsen började ge ifrån sig ljudet av kvävda andningar och den börjad kippa efter luft.

-Stopp, sluta snälla, sade den.

De reste sig upp och varelsen ställde sig upp den med. Den tog tag i sitt väldiga huvud och drog, av trillade huvudet som tydligen var en mask. Under masken fanns en kort gråhårig äldre man. Han såg relativt gammal ut och han hade en grå mustasch och tunga ögonlock. Ovanför ögonen hade gubben tunna gråa ögonbryn med ett ärr som gick rakt igenom det vänstra. Gubben var liten Elvira kunde inte fatta hur gubben kunde fylla ut den enorma dräkten. Han hukade sig och andades häftigt.

-Vem är du varför har du klätt ut dig? Frågade Elvira.

-Vem jag är behöver ni små glin inte bry er om och men jag brukar skrämma turister för att locka hit spök-jägare och få medias uppmärksamhet.

-Jag äger hotellet i stugbyn och har lockat hit folk i femton år nu, fortsatte gubben med ett självbelåtet flin.        

-Jaha, sade Elvira som hade blivit besviken. Kim och Elvira gick tillbaka in i baren. Försiktigt smög de till sina platser. Det var fortfarande livat i baren och det var som om de inte hade varit borta i en minut ens. Kvällen flöt på och de gick tillbaka för att lägga sig.

 

Nästa dag gick  familjerna ner till hotellets restaurang för att äta frukost. På en anslagstavla utanför matsalen hängde en artikel med rubriken: Hotellägare Spårlöst Försvunnen! Med stora bokstäver. Det var en stor svart-vit bild på gubben de hade sett i skogen föregående kväll. Artikeln var 15 år gammal exakt idag. Elvira och Kim tittade på varandra log med uppspärrade ögon.

      

 

 

 

 

Den missnöjda pojken

Det var en gång en pojke som hette Karl. Karl bodde på en liten gård med sina föräldrar Bert och Gertrud. Den här dagen var en alldeles speciell dag för Karl. Han skulle fylla tio år! När han vaknade den soliga juli morgonen så hade han drömt hela natten om alla möjliga presenter han skulle kunna få. Karl hade mest av allt önskat sig en cykel, för då kunde han cykla till sin bästa kompis Sigvard, som redan ägde en sådan. Men han ville också ha en pilbåge.

  Så kom de sen in i rummet, hans föräldrar som sjöng ”Ja må han leva” för full hals. –Grattis! sa Bert och Gertrud. –Tack så mycket mina föräldrar! sa Karl, och satte sig upp på sängen. Han väntade spänt på presenten, och efter någon minut så tog hans far upp paketet från fickan, och sa –Grattis min son, här är paketet från oss. Han öppnade paketet försiktigt och i den lådan så låg det ett armbandsur. –Nå vad tycker du? frågade hans mor. –Den är fin men jag hade hellre velat ha en cykel eller en pilbåge. sa Karl. –Men va nöjd istället pojkvasker en cykel är på tok för dyrt för att få i present och en pilbåge skjuter man bara folk med! sa pappa Bert argt. –Okej då far, jag får väl nöja mig… sa Karl lite besviket.

  Efter frukosten så gick den nu 10-åriga gossen Karl till Sigvard som bodde på andra sidan byn, ungefär 1.5 kilometer bort. Han gick en sväng förbi kohagen där kossorna betade. Han kom till Sigvard som matade hästarna i hagen och Karl sa: -Jag fick en dålig present idag, en klocka som jag inte ens önskat mig. Mina föräldrar är alltid dumma och ger mig aldrig det jag vill ha! –Jag skulle ha flyttat någonstans om jag var du, de har inte alltid varit så snälla mot dig. sa Sigvard- -Ja det skulle vara en bra idé, men jag ska nog vänta någon dag eller två innan jag bestämmer mig. sa Karl och gick vidare på byavägen som vägen genom byn kallades. Han gick till hans farbror Bernard, hans fru Margit och deras söner Emil och Eddie. Emil var ett år äldre än Karl och Eddie var ett år yngre än Karl. Bernard var mycket snällare än sin egen far tyckte Karl. Alla sa ”Hej!” glatt när han kom till de som även bodde granne med Sigvards gård. Karl, Emil och Eddie sköt pilbåge och den som träffade så man fick mest poäng vann. Den som vann var idag Karl, men oftast var det Emil som vann för sköt nästan alltid bra. Efter det så gick Karl hem och tänkte, varför inte flytta ort från föräldrarna ett tag för att se hur någon annan har det?

     Karl hade kommit hem lagom till lunchen. Den bestod av havregrynsgröt som hade tillagats av hans mor. –Kunde vi inte ätit något godare än gröt idag? sa Karl. –Nä varför det? sa Bert. –Måste vi verkligen äta något bättre bara för att du fyller år? sa Gertrud. –Nej kanske inte till lunch men till middagen blir det väl något gott? sa Karl. –Vi får väl se. sa Bert.

    Så kom kvällen då hans farbror och hans barn och fru skulle komma på middag och fira karl med lite presenter. Karl tyckte att Bernards familj alltid gav bättre presenter än hans föräldrar, sådana saker som man ville ha fick man av dom. När de hade ätit klart middagen så var det dags att ge presenten. –Grattis min brorson! sa Bernard. In kommer han med en sak som Karl har önskat sig länge, en cykel! –Ja precis vad jag önskat mig! Mycket bättre än en klocka! Tack farbror och kusinerna! sa Karl full av glädje. Va?! Är du inte nöjd med presenten? sa Bert. –Nej ni gör aldrig som jag vill så ni är dåliga föräldrar därför vill jag flytta till farbror Bernard! sa Karl och sprang upp till sitt rum.

    Nästa dag så vaknade Karl upp i ett rum i Bernards hus. Efter att de vuxna hade pratat med varandra så slutade det med att Karl fick bo hos Bernard i några veckor. Detta för att Karls föräldrar skulle tänka över hur de har behandlat sin son. Karl steg upp och gick ner till hans kusiner, farbror och hans fru, för att äta lite frukost som han idag skulle få välja vad det skulle bli. –Pannkaka är jag sugen på. sa Karl. Då blir det pannkaka idag. sa Margit. De åt frukost med trevliga toner och de lyssnade vad Karl hade att säga, till skillnad mot vad hans föräldrar gjorde. Efter frukosten så cyklade Karl iväg på sin nya cykel till Sigvard och tänkte att han kan tänka sig att bo där någon vecka men han saknade sina föräldrar lite. –Men jag kommer nog hem snart. tänkte Karl och cyklade vidare.

Ponnyallsvenskan

Det är fredag kväll, jag är på väg hem från skolan med bussen. Har ringt mamma och sagt att jag vill ha maten klar för jag har bråttom till stallet. Imorgon är det premiär för ponnyallsvenskan, och det är min första stora tävling. Min ponny heter Phillippa och är en D-ponny.

Efter maten skjutsar pappa mig till stallet för att göra iordning alla saker jag och Phillippa kommer att behöva. Det är inte lite saker. När jag kommer till stallet så är de andra kompisarna i mitt lag redan där, och förbereder inför morgondagen. Vi skrattar och skojar med varandra, vi är nog lite nervösa det är första tävlingen för oss alla.

Jag börjar med att gå till Phillippa för att kolla hur hon mår. Hon är riktigt kelsjuk, hon vill bli kliad mellan öronen. Phillippa nafsar i min ficka för att kolla om jag har något godis. Hon blir lite sur när hon upptäcker att jag inte har något. Så jag går och gör iordning sakerna som jag sedan lastar i transporten som pappa har kört fram. Jag slutar med att knoppa Phillippas mann och har i lite pälsglans i hennes svans. Lägger på ett tunt fleecetäcke så att hon inte ska smutsa ner sig.

Klockan är ganska mycket när vi åker hem från stallet. Jag är jättetrött, jag kastar mig i sängen när jag kommer hem. Somnar på en gång.

Klockan ringer tidigt nästa morgon. Det känns som att jag precis har somnat. Jag äter en snabb frukost. Det pirrar lite i magen, så jag kan inte äta så mycket. Mamma gör iordning ett mat packet till mig som jag kan ha med till stallet.

Jag och pappa åker till stallet för att lasta Phillippa. När vi kommer ditt så står min bästa kompis framåtlutad som om hon ska kräkas.

 ”Jag är så nervös. Kvider hon.”

”Det kommer gå bra. Säger jag.”

Jag går in och hämtar Phillippa, pappa får hålla henne medan jag sätter på transportskydden.  När de är på så leder jag upp henne i transporten. Hon går nästan in av sig själv.

Vi är fyra stycken i laget, och alla ska ha en egen transport. Men vi hjälps åt att lasta hästarna, så att vi kan åka samtidit. Det kan vara bra ifall det skulle hända något på vägen. Det är inte jättelångt att åka. Bara fem mil, så vi behöver inte stanna och ge hästarna vatten. Vi kommer fram utan några missöden. Pappa kör in under en stor banderoll där det står ”Välkommen till ponnyallsvenskan”. Parkerings vakterna visar oss till rätta. Jag och mina lag kamrater får hästtransporterna parkerade bredvid varandra.

Hoppar ut ur bilen och skyndar mig att kolla hur Phillippa mår efter åkturen. Hon ser ut att må bra, för hon är van att åka hästtransport. Jag, Mickan, Sofia och Pontus. Går för att anmäla oss vid sekretariatet för att få våra startlappar. Anmälnings avgift har vi redan betalat på nätet.

Nu måste vi skynda oss att gå banan innan första start.  När vi kommer in på banan så är vi inte ensamma. Det är många som håller på att stega mellan hinder och diskuterar ridvägarna med sina lagkamrater och tränare. Vi i mitt lag tycker att banan verkar lite svår i slutet. Det är lätt att komma in snett på sista oxern, så man måste verkligen ta ut svängen ordentligt för att komma rätt på räcket efter. Mest skrämmande ser trippelbarren ut.

När vi har gått banan har våra föräldrar lastat av hästarna och tagit av transportskydden. Jag känner mig lite hungrig, så jag passar på att äta maten som mamma skickade med.

Efter jag och Phillippa har ätit lite så börjar jag borsta och kratsa hovarna på henne. När det är gjort så klär jag på mig mina tävlingskläder. Jag hinner se på när Pontus och Mickan hoppar. Dom startar först i 90 klassen. Det går riktigt bra för Mickan hon får ingen rivning, men Pontus får ett nedslag så han fick  -4 poäng. Pontus är en då glad, för han var nära att vägra ut sig på oxern då han inte han att tagit ut svängen ordentligt, för Maiko var så laddad att han bara flög fram och inte gick att hålla in för att få bra språng.

Nu måste jag skynda mig att sadla och tränsa Phillippa, innan jag ska starta. Jag måste hinna rida fram henne ordentligt. Vi ska hoppa fram på en oxer och ett räcke. Jag ropar hoppning räcke, när jag vänder upp mot hinderet så kommer det en tjej galopperandes framför hindret. Jag måste snabbt svänga undan för att inte krocka med tjejen. Hon blir jätte sur och säger att jag höll på att rida på henne. Män då säger funktionären att det var hon som gjorde fel.

Jag rider an mot räcket igen och får ett perfekt hopp. Efter att jag har hoppat några språng så blir jag kallad till collectingring. Jag travar runt några varv och tar ett språng för att spara henne då hon känns väldigt bra.

”Rebecka Andersson på Munsbro Phillippa välkommen in på banan. Säger speakern.”

Vi rider in på banan, och allt känns bra.

”Rebecka varsågod och rid!”

Jag fattar galopp och rider mot första hindret på lång sidan. När jag närmar mig hindret så känner jag hur hon vill öka men jag håller igen henne, och får ett perfekt språng. Fortsätter upp längs långsidan och svänger vänster för sedan vända snett igenom och ta oxen. Hoppar oxen och landar i höger galopp, fortsätter snett ner mot hörnet för att sedan vända upp ändes andra långsida och hoppa ett koppelräcke. Hon hoppar högt över. Vi vänder sedan runt och hoppar fjärde hindret som är en trippelbarr. Det blir ett stort språng och faller lite framåt, och kommer i obalans. Det är tur att det är långt till nästa hinder.

Det har varit vida svängar tidigare men nu är det slut med dem. Går in mot räcket, och försöker hålla igen henne så hon inte hoppar så stort, då vi måste ta en väldigt snäv vänster sväng. Hoppar över oxen och hör hur bak hoven tar i bommen. När jag landat så hinner jag vända mig om och ser att bommen ligger kvar. Gör en liten större båge åt höger, och då ökar hon farten. Hon hoppar 7 och 8 utan några problem. Vänder runt för att ta sista hindret och jag känner att det här kommer att gå vägen. Vi hoppa sita hindret som är ett stigsprång, och vi hör publiken applådera. Då vet vi att vi har klarat banan fel fritt och utan tids fel.

Jag kramar om Phillippa när jag skrittar ut från banan. Pappa tar i mot oss utan för och gratulerar oss till en fel fri runda. Jag skrittar av Phillippa lite granna så att hon får pusta ut. Vi rider tillbaka till transporten så att Phillippa och jag kan få lite att dricka innan omhoppningen. När vi kommer till transporten står alla i mitt lag redan där. Dom gratulerar oss och tycker att rundan var jättefin.

Vi blev fyra stycken som gick till omhoppning. Det var jag och Sofia från mitt lag som var med i omhoppningen. Det blev en liten paus för att bannan skulle byggas om. När banbyggarna höll på att bygga om banan så passade vi på att fika. Pontus pappa hade ett camping bord och stolar så vi kunde sitta där tillsammans. Solen sken så det blev ganska varmt mot hästtransporten.

Det blev dags för omhoppningen. Jag får starta som nummer två och Sofia som nummer tre. Nu ska jag och Sofia rida fram så att hästarna är varma tills vi ska hoppa. Innan vi hoppar så har vi gått den nya banan. Det är färre hinder, bara fem stycken. Nu gäller det att vara fel fri och få bästa tiden.

Tjejen som startar först river ett hinder, och får fyra fel. Hennes tid blir 36,73 sekunder. Nu är det min tur. Jag känner att Phillippa är laddad. Så när starten låter flaggan falla sätter hon av i en höger galopp in på första hindret på lång sidan som är ett koppelräcke. Jag låter henne sköta jobbet själv, så jag inte påverkar henne så mycket, då jag känner att hon går bra. Får göra en höger sväng som är ganska vid men jag försöker göra den snäv, för att vinna tid. Hoppar över stig språnget. Hon slår i lite med framhovarna då hon hoppar av lite sent. Det går ett sus genom publiken då bommen ligger kvar. Jag länger galoppen ner mot hörnet för att sedan samla henne inför hindret. I svängen så tittar jag på hindret för att hon ska känna vart vi är på väg. Jag hoppar räcket, oxern, och avslutar med ett räcke i ett flygande fläng. Kommer i mål alldeles svettig. Jag känner Phillipas puls, hon är ganska andfådd. Vi får vänta en stund på tiden. Men när den kommer så blir jag jätte glad, för den är 29,42, utan något nedslag.

 Jag hoppar av Phillippa och låter pappa ta hand om henne, när jag vill se hur det går för Sofia som hoppar direkt efter mig. Jag hinner inte se hennes första hopp, men resten hinner jag se, och det ser bra ut. Hon kommer i mål med tiden 31.59. 

Nu står både jag och Sofia och tittar på sista ryttaren. Hon rider en fin ponny, som värkar väldigt snabb. Men även om hästen är bra så krävs det att ryttaren rider.  När hon kommer till oxern så slutar hon rida och hästen tvärstannar, hon blir hängande på halsen, men faller inte av. Hon kommer i mål på än ganska bra tid en då, 36,03, men hon har en vägran vilket ger fyra minus poäng.

Vi måste sitta upp på våra hästar igen för nu är det dags för pris utdelning. Vi rider in i ridhuset och ställer upp på en rad mot publiken. Priserna står fint uppradade på ett bord framför oss.

”På första plats, Rebecka Andersson på Munsbro Phillippa”

Dommaren går fram till mig med en gul och blå rosett och tar min hand. ”Grattis” säger hon och sätter fast rosetten i Phillippas träns. Jag fick också ett fleece täcke, en pokal och ett present kort på 1000 kronor på Hööks. Sofia kom på andra plats och fick en rosett och ett present kort på 500 kronor på Hööks.

När alla hade fåt sina rosetter så red vi ärevarv, jag red i täten sen Sofia och sen de två tjejerna som kom trea och fyra. Vi red ett varv till musik i galopp tillsammans. Sen fick jag rida ett varv själv, publiken applåderade takt till musiken.

Jag somnar lyckligt den kvällen när jag tittar på rosetten på vägen och pokalen som står och blänker på den översta hyllan i mitt rum. 

Pappa väcker mig tidigt på morgonen och säger till att det är dags att gå upp så vi hinner till stallet i tid, för vi ska tävla i Ponnyallsvenskan.

En riktig vän!

 En riktig vän!

Vi stod vid bushållplatsen och väntade på att bussen skulle komma. Det var jag och min bästa kilkompis Leo. Jag hade känt honom i tre år nu. Vi började i samma skola när vi började i sjuan. Jag hade varit hemligt kär i honom i ett och halvt år från och med nu, men för hoppningsvis märks det inte. Det skulle vara sjukt pinsamt och bli tillsammans nu när vi blivit så bra vänner.

-Oj det börjar regna, ska vi ställa oss under taket? Frågar han

-Okej. Säger jag med en sån fånig ljus tjejröst. Jag känner mig så dum när jag pratar med honom.
-Nu kommer visst min buss. Säger han och tittar glatt på mig.
Jag tittade bort mot bussen och såg den köra in mot busshållplatsen vi stod på.
-Hejdå Alex! Säger han och ger mig en kram.
-Hejdå, vi ses på festen nästa lördag va?
-Absolut! Vi ses där!
Jag började sakta gå hemåt, jag var alldeles varm i hela kroppen av hans kram.
Det började spöregna och jag satte igång att springa hem.

 

-Hej pappa! Nu är jag hemma!
-Var har du varit någonstans?
-Jag följde bara med Leo till bussen.
-Jag har försökt ringa dig, men du svarar inte och du vet att vi måste äta middag nu, annars kommer du sent till din fotbollsträning!
-Mm, förlåt!
Pappa var nästan alltid sur, ända sen han och mamma skilde sig har han nästan bara gnällt på mig och min lillasyster Nova.

 

När jag kom hem från träningen satt Nova och pappa och drack te.
-Hej Alex! Vill du ha te? Säger pappa.
-Nej tack, jag måste duscha och sen måste jag plugga till morgondagens historia prov.
-Va! Har du prov?! Varför har du inte sagt något!? Väljer du att vara med Leo istället för och plugga? Skriker pappa åt mig.
-Ta det lugnt!! Jag ska plugga nu!
-Ja det hoppas jag, jag vill inte se att du kommer hem med ett till E som du hade förra provet! Höjer inte du betyget till det här provet kan du glömma festen på lördag!
-Okej! Jag ska!

 

Jag satte mig vid skrivbordet, tog upp min historia papper och började plugga.
Plötsligt får jag ett SMS av Melinda.
-Hej babe vad gör du? ❤
-Pluggar L Vad gör du själv då? ❤
-Va! Pluggar till vad? Jag spelar ❤
-Historia provet, okej ❤
-Ja det kommer gå bra. ❤

 Jag satt vid min bänk och kollade ner på provet och tänker ”usch vad drygt”.

Jag kollar mot Leo och han kollar tillbaka på mig, vi båda ger varandra minen ”orkar inte.”
Jag tittar tillbaka på provet och börjar äntligen skriva de som jag tror är rätt i alla fall.

 På nästa lektion delade läraren ut proven, jag struntade i att kolla på dom rätta svaren utan de första jag kolla på är vilket betyg jag får.

-Alex! Alex! Vad fick du? Viskar Melinda till mig.
-E….?
-Lyckos dig, jag fick F, fast jag hade ju inte pluggat.
-Pappa kommer bli skit sur på mig! Jag kommer inte få gå på festen på lördag.
-Men skit i det, gå ändå.
-Mmm, kanske….

 När jag kommer hem sitter pappa i soffan och läser tidningen.

-Pappa…?
-Ja?
-Jag har fått tillbaka dagens historia prov…
-Hur gick det då? Säger pappa och rester sig från soffan och går fram till mig.
Jag säger ingenting, jag lämnar bara fram provet till honom och jag står bara där helt knäpptyst.
Han kollar på provet man ser att han blir besviken.
-Alex…! Säger han och tar sig över pannan.
Han är tyst en stund.
-Alex du kan glömma festen på imorgon. Du lovade ju att du skulle höja ditt betyg.
-Jag vet, förlåt pappa, men snälla låt mig gå…Jag har ju sätt fram emot det här i snart två veckor, det vet du ju.
-Ja, det vet jag men du får ändå inte gå. Du får vara hemma och ta hand om Nova.
-NEJ!! Jag vill gå!!
-Slut diskuterat Alex, du får inte gå! Punkt slut!!
När pappa säger ”punkt slut” då är det verkligen slut.

 Jag går upp på rummet och smsar Melinda.

-Jag får inte gå på festen, pappa blev skit sur på mig…. L ❤

-Det ska du visste, lita på mig ❤
-Men jag måste passa Nova.. ❤
-Jag fixar det  ❤

 Jag vaknade upp på morgonen, jag tittade på klockan och den var redan 12.30

-Shit jag måste upp!
Jag sprang ner för trappan, struntade i att äta frukost.
Jag skulle möta Melinda på stan vid ett tiden och jag måste tyvärr ka buss, och det tar ungefär 20 minuter in till stan.

 -Hej förlåt att jag är sen.

-Haha, nej men det är lugnt.
-Haha! Okej bra.
-Men vi måste shoppa något snyggt till ikväll.

-Men hur ska vi göra? Jag har ju utegångsförbud…

-Men kolla, när Nova somnat smyger du bara ut.
-Okej?
-Tro mig det kommer funka!

 Klockan var 22.15 och Nova skulle gå och lägga sig.

När klockan var 22.54 smög jag ut.

Melinda står utanför mitt hus och väntar på mig, när vi kommer fram kommer två killar fram till oss och berättar att de heter Joel och Jens.

Melinda går direkt iväg med Jens och börjar dansa.
Joel är blond, ganska så snygg, han har till och med några tatueringar.
-Tja! Vad heter du då?
-Alexandra men kalla mig Alex.
-Absolut! Vill du dansa?
-Visst.
Vi börja dansa och plötsligt sänks musiken ner och DJ:n säger att man ska hitta en partner och dansa tryckare med.
Vi började dansa närmare varandra, jag kollade mig omkring, jag ser Leo på sidan, han står och pratar med några kompisar.
Plötsligt böjer sig Joel fram och kysser mig.
Jag kysser tillbaka men sneglar åt Leos håll, jag ser att han tittar på mig, när han ser att jag tittar tillbaka på honom ger han mig en ledsenblick och sen tittar han bort mot sina vänner igen.

Efter dansen går jag och Joel ut och tar friskluft.

Joel tänder en cigarett, han frågar om jag vill ha en men jag tackar nej.
Jag har provat rökt men det smaka skit äckligt.
Från ingenstans kommer en stor biffig kille fram till Joel och slår Joel i ansiktet, Joel blir såklart arg och slår tillbaka.
Joel och den biffiga killen slåss och det samlas massa folk runt omkring.
Jag försöker stoppa som men det går verkligen inte. En vakt kommer fram och tar tag i Joel och den andra killen.
När Joel lugnat ner sig så vänder han sig mot mig och kysser mig.
Det känns fel så jag puttar bort honom.
-Vad håller du på med??!! Skriker jag åt honom.
Jag sprang bara där ifrån. Jag sprang det snabbaste jag kunde till busshållplatsen.
När jag kommer fram ser jag Leo. Han ser ganska ledsen ut.
-Leo? Hur är det?`
-Nej men det är väl bra… det var liksom inge kul på festen, eller va tycker du?
-Nej det var skit tråkigt, skulle stannat hemma istället…Men du Leo….
-Ja?
-Blev du ledsen när du såg mig och…Joel?
-Nja nej…
-Joel allvarligt.
-Ja men lite kanske.
Det är tyst en stund tills jag säger
-Gillar du mig?
-Ja det gör jag! Säger han och ler.
Jag ler tillbaka, och det är tyst en liten stund till ända tills han går fram och kysser mig.
Jag blev alldeles varm i hela kroppen, precis som jag blev av hans kram.
Vi ser bussen komma, den är en kvart försenad, men det var första gången jag är glad över att den är sen.

 

När jag kommer hem sitter Nova i soffan och kollar på TV.
När hon ser mig komma in genom dörren kollar hon på mig surt.
-VAR HAR DU VARIT?? Skriker hon åt mig.
-Jag tog en promenad de var allt! Ska inte du sova? Klockan är tjugo över två!!
-Och?
-GÅ OCH LÄGG DIG!!
-Alex?
-Ja!?
-Var du på festen?
-Ja, men du får VERKLIGEN inte berätta för pappa, om han får reda på det kommer han döda mig…Föresten så var den inge rolig.
-Jag lovar att inte berätta! Det är vår hemlighet.
-Naw! Tack! Gå och lägg dig nu innan pappa kommer hem.
-Okej! Sov gott!

-God natt! Älskar dig!

 

Hela den natten låg jag och Leo och SMSA och vi båda lovade att vi skulle fortsätta att vara vänner även om vi gjorde slut.
Vi kommer alltid att vara vänner och det känns så himla bra att veta, för han vill jag verkligen inte förlora.
Det känns verkligen bra, för Leo är världens underbaraste vän och han är världens bästa pojkvän.

Londons tjuvar

Året var 1940 andra världskriget rasa. London hade precis vart med om ett bomb anfall. Där i Londons gator fanns de två pojkarna George och Alfred. ”Du George ser du den där rika mannen där som handlar varor?” sa Alfred. ”Aa vad är det med han?” sa George.” ta hans plånbok så kan vi köpa nåt gott” sa Alfred. ”Okej” sa George. George sprang fram där mannen var och stötte till mannen medans han tog sin hand ner i mannens ficka och tog plånboken. Han sa förlåt för att han stötte till han sen sprang med sitt fynd tillbaka till Alfred. ”Bra George” sa Alfred. ”Han märkte ingenting” sa George. ”bra så köper vi mat till i kväll” sa Alfred.

 

Nån annan stans i London i premiärministrens hus.

”Jag har hört att två små skitungar går runt på Londons gator och själ plånböcker” sa Churchill. ”Ja det är sant sir jag kommer göra allt att ta de” sa polismästaren. ”Bra ni kan gå nu” sa Churchill.

I de två pojkarnas hus.

”Det där var den godaste maten jag nånsin ätit” sa George. ”Bra att du tycker det för vi har en lång dag i morgon” sa Alfred. De två pojkarna sa god natt och börja sova.

Nästa morgon

Alfred och George är ute i Londons gator men mitt i deras promenad hör de ett ljud. ”Bombplan spring ner i tunneln nu!” skriker en soldat. Det blir en stor panik alla skriker George och Alfred springer så fort de kan som de aldrig gjort förut. De hör första bomben falla ner i en byggnad. När de väl är nere i tunneln hör de poliser vissla i en vissel pipa och säger.  ”Vi söker efter två pojkar som är tjuvar vi tror att de heter Alfred och George har ni sett de?” sa en polis. ”Vad ska vi göra Alfred?” sa George. ”när jag säger till så reser vi oss upp och springer ut i utgången.” sa Alfred. ”Vi kommer ju dö om vi springer ut ditt.” sa George. ”Gör som jag säger bara George antigen det eller komma in i fängelse vill du det?” sa Alfred.  ”Okej vi gör så då” sa George.” NU!!” sa Alfred. Båda pojkarna sprang ut ur tunneln de hörde poliser vissla mot de och skrek stoppa de. Alfred sprang så fort han kunde som han aldrig gjort förut han hörde skrik från soldater som skrek antigen sjukvård eller att Alfred inte fick vara här ute. Men Alfred brydde sig inte han sprang bara så fort han kunde det var lika med George han hade inte brytt sig vad soldaterna skrek mot han. George sprang vid Big Ben bron där var det som värst allt var sönder precis när han kommit över bron hörde han en smäll bron var borta och alla soldater som fanns där var borta några få kom över men de var hårt skadade så det tog inte lång tid tills de förblödde och dog. Alfred hade tagit skydd i ett trasigt hus han gömde sig under en bänk som var kvar han hörde skrik från civila som inte hunnit ta skydd i tunneln eller att soldater skrek från deras fallna vapenbröder Alfred blundade och höll för öronen. Medans George sprang för sitt liv, han hade inte hittat nåt skydd än ” jag borde ha följt efter Alfred” mumla George. George fortsatte springa till sist hitta han ett hotell som var trasigt han gick in och hoppades hitta ett rum som var kvar han hitta ett till sist hitta han ett han gick in och tog skydd där och börja leta efter mat och dricka han hitta ett skafferi som det fanns skink och ost mackor och vatten när han väl ätit la han sig i sängen och börja sova.  Nästa dag vakna Alfred av Big Bens klockor som ringde och av solens ljus han gick upp och börja gå till han och George hem medans George fortsatte sov i den sköna hotell sängen George vakna upp av solens ljus han gick upp och gick ut och börja också gå till deras hus medans i en annan del av London.

I Churchills hus!

” Kan ni säga mig varför ni inte tagit de där jävla skit ungarna än?” sa Churchills argt. ”Vi hade pojkarna i tunneln men de sprang ut ur tunneln.” sa polismästaren nervöst. ” Jag vill att de ska vara fast innan det här året är slut förstått.” sa Churchill. ”Ja sir!” sa polis mästaren.

Hemma hos pojkarnas hus.

”Alfred vart är du?” sa George. ” jag är här i köket” sa Alfred George gick in i köket där Alfred var. ”vart sprang du igår?” sa George. ” jag sprang till ett trasigt hus vart sprang du?” sa Alfred. ”Jag sprang till Big Ben bron när jag kom över bron så sprang jag till ett rum i ett hotell” sa George. ” Okej det är i allafall tur att vi är hemma och att ingen har förföljt oss visst?” sa Alfred. ” Nej jag såg ingen följa mig” sa George. ” Bra” sa Alfred.

1 december 1940

Det var vinter och Alfred höll på att ta i ved i brasan som de gjort medans George höll på att laga nåt plötsligt hörde de ett ljud. ”Det här är  polisen ni är arresterade kom ut” sa polisen. ” Vad ska vi göra Alfred?” sa George. ”Okej ehh… spring!” sa Alfred. Alfred sparka upp dörren där några poliser försökte dyrka upp låset de ramla och George och Alfred sprang förbi poliserna. Den här gången höll Alfred och George ihop precis när de hade kommit över bron vid den nybyggda Big Ben bron hörde de ett skott Alfred hade stannat han höll för magen med handen blod han tog upp handen han såg sitt eget blod han ramla när på marken George sprang ditt där Alfred låg och sa ” dö inte Alfred snälla.” sa George gråtande. ” Va inte rädd George du kommer se mig i himlen vi kommer ses där jag lovar.” sa Alfred darrande. Efter det dog han och polismästaren kom där George var och skjöt Alfred två gånger i huvudet för säkerhetsskull. ” Antigen fängelse eller ta värvning i armen?” sa polismästaren. ” Jag vill at värvning i armen sir” sa George. 1956 så låg George och invänta döden. Måndagen den sjätte september somna George in han glömde aldrig vad Alfred lova han.” Nu kommer jag min goda vän” sa George darrigt. Och sen dog han

SLUT.

Tillsammans?

Lovisa sitter i sin säng hemma i Stockholm. Det är torsdag och de regnar ute. Hon lyssnar på musik o pluggar till morgondagens prov i NO. Plötsligt ringer de på dörren och Lovisa rycker till. Det är Sara, hennes bästa vän. Lovisa går ner och öppnar dörren.

-Hej! Säger Sara.

-Hej! Vad gör du här? Ska inte du plugga? Frågar Lovisa.

-Jo egentligen men jag orkar inte, så jag gick hit istället.

-Haha okej! Men kom in så hittar vi på nåt.

Lovisa och Sara går upp för trappan och går in på Lovisas rum. De lyssnar på musik och pratar. Plötsligt ringer Lovisas mobil. Hon går ut från rummet. De är Tobbe, en kille får deras klass.

-Aa hallå! Säger Lovisa med glad röst.

-Tja, de är Tobbe. Eh jag undrar om du vill följa med på en fest imorgon?

-Aa visst! Kan Sara hänga med?

-Ja de är klart hon kan.

-Va bra! Men du jag måste gå nu, men vi syns i skolan imorgon i skolan. Hejdå! Säger Lovisa som lägger på innan Tobbe ens har sagt något.

Sara frågade vem det va som ringde. Lovisa sa att de va Tobbe och att han frågade hon ville följa med på en fest imorgon. Sara såg lite besviken ut… hon har varit jättekär i Tobbe sen fyran. Men Tobbe är kär i Lovisa och det vet båda om.

Klockan blir mycket och Sara går hem.

-Vi syns imorgon då. Säger Sara.

-Aa de gör vi! Men du jag glömde säga en sak.

-Vadå?

-Du får också följa med på festen!

-Va? Är du säker? Frågar Sara och hela hon lyser upp.

-Yes det är ja.

-Shit va kul vi ska ha då asså!

-Aa, men vi hörs, hejdå! Säger Lovisa och kramar Sara som kramar tillbaks.

-Tuut! Tuut! Tuut! Låter väckarklockan och Lovisa vaknar. Hon är jättetrött men vet att hon måste gå upp, så hon sätter sig på sängen och sen börjar hon klä på sig. Fixar håret och sminkar sig extra fin, eftersom det är fredag. Hon går ner och äter frukost sen går hon till skolan. På vägen till skolan träffas hon skolans jobbigaste tjej, som tror att de är bästisar.

-Hej Lovisa!

-Hej…säger Lovisa tillbaka och försöker låta glad.

-Vart är du på väg då?

-Till skolan såklart.

Lovisa är irriterad och går fortare och fortare för att slippa prata. I skolan träffar hon Sara, Tobbe och alla andra som går i hennes klass. Allt är som vanligt, tror dom tills deras lärare går förbi med en kille de aldrig sett förut. Blond hår och blåa ögon och perfekt längd. Det är Daniel. Lovisa kollar på honom mycket när de går förbi och han kollar tillbaks och blinkar sådär sexigt med ena ögat.

När de är borta börjar alla tjejer prata.

-Omg! Såg ni va snygg han va eller?! Sa en tjej i blå tröja.

-Shit han är ”to die for”, sa Lovisa

-Så snygg va han väl ändå inte? Frågade Tobbe.

-Haha skojar du eller? Han va skit snygg!

-Jag håller faktiskt med Tobbe…sa Sara.

-Aja, jag ska försöka få kontakt med han i alla fall, sa Lovisa och såg bestämd ut.

Första lektionen har börjat och det är NO. NO prov i biologi och Lovisa känner sig säker på de mesta. Sara däremot kan inget och är helt borta.

-Ni har tio minuter kvar, sen vill ja ha in alla prov och ni får gå på rast, sa läraren.

Alla går ut på rast och de flesta känner sig nöjda efter provet. Nästa lektion är mentorstid. Rasten är slut och alla går in på lektion igen. Och där stod han, längst fram i klassrummet med våran mentor. Den snygga killen som de såg tidigare idag.

-Okej allihopa va tysta nu, vi har mycket att prata om idag. Men först vill ja bara presentera eran nya klasskompis, Daniel.

-Aa hej! Jag heter Daniel.

-Hej, säger klassen i kör.

-Så berätta lite om dig själv, säger mentorn.

-Okej. Jag kommer från Skövde, flyttade hit för några dagar sen. Är 16 år och har en lillasyster.

-Okej, hoppas att du kommer trivas i klassen och att du hittar kompisar. Är det någon som vill fråga nåt så passa på nu.

Är du singel? Frågade Lovisa.

-Ja, det är ja, svarade Daniel och log.

Alla tjejer i klassen frågade minst en fråga och de tog upp resten av lektionstiden.

När klockan blev 14:00 så slutar de och Lovisa och Sara går hem till Tobbe. Festen börjar klockan 18:00 ungefär så de har mycket tid på sig. Lovisa och Sara fixar håret och sminket lite till satt det ska sa bra ut. Tobbe bara sitter på sin säng o skrattar år dem. Efter det går dom til hallen och tar en massa bilder.

-Nej fy! Den va jätteful, sa Sara.

-Haha du ska alltid klaga! Sa Tobbe och kramade henne.

Klockan börjar närma sig 18:00 och de tre kompisarna går till festen. De är jättetaggade och super glada, men ingen av dem vet att det är Daniel som har festen. När de kommer fram är det redan ganska mycket folk som har kommit och alla verkar ha kul. Då ser Lovisa Daniel och vet inte vad hon ska göra. Han ser henne och börjar gå mot henne.

-Tja, sa Daniel.

-Hej!

-Så, vad tycker du om festen då?

-Haha jag vet inte riktigt. Har inte varit här så långe, sa Lovisa och skrattade lite lätt.

-Aha okej, men kom med här ska vi hitta på nåt.

Daniel och Lovisa går till vardagsrummet och sätter sig i soffan. De pratar och dricker. Efter ett tag går de och dansar istället. De har jättekul. Plötsligt blir Lovisa jätteorolig för hon vet inte vart Sara är. Hon går runt och letar och tillslut hittar hon Sara, som sitter med Tobbe. De pussar varandra och ser as glada ut, så Lovisa går igen. Men hon hittar inte Daniel. Lovisa känner att någon kramar henne bakifrån. Det är Daniel. Hon vänder sig om och de kysser varann.