Ett fjälläventyr

  Kim gick upp på sitt rum och packade sin väska. Det var tredje året i rad som Kims och Elviras familjer sam-åkte till Alaska för att åka skidor. Kim gick till garaget, tog ner sina skidor från hyllan och lade ner de i takboxen. Han sprang iväg till familjen Lavenders hus som bara låg fyra hus bort. Lavender hette nämligen Elvira i efternamn. Han sprang hem och satte sig i bilen och fem timmar senare var de båda familjerna framme i skidorten Big White som ligger i sydvästra Kanada. De gick in i lobbyn där de fick nycklarna till stugorna. De traskade iväg mot sina stugor och började packa upp sitt bagage och 20 minuter senare möttes de utanför stugorna, påklädda inför en dag i skidbacken. Dagen gick och de åkte skidor.

Kvällen närmade sig och Elviras pappa föreslog att de skulle dra sig tillbaka och äta middag nere i den lilla turistbyn.

-Bara ett åk till pappa, snälla, frågade Elvira så snällt hon kunde. Kim och Elvira fick efter mycket tjat. De satte sig på varsin lift och började åka upp för backen. När de kom fram förslog Kim att de skulle tävla om vem som kom först ner. Kim stack direkt efter att han avslutat meningen och Elvira suckade men log och följde efter. Elvira såg Kim svischa ner för backen och så plötsligt så flög han i väldans  fart huvudstupa rakt ner i snön. Elvira sladdade in bredvid Kim så att snön yrde i luften.

-Kim?! Sade Elvira med orolig rös. Hon böjde sig över honom men han låg där orörlig.

-Kim? Upprepade hon igen med gråten i rösten. Hon fick inget svar men efter några sekunder öppnade han ögonen och skrek för att försöka skrämma henne. Det lyckades inte och hon bara knuffade till honom på axeln och sade:- det var inte roligt Kim, jag blev rädd! Kim blev plötsligt stel i ansiktet och kollade på någonting bakom Elvira.

-Elvira kolla inte bakom dig, lyckades han stamma framm.

-På riktigt Kim, hur dum tror du att jag är? Sade hon och vände på huvudet. Det hon fick se var en enorm människa som stod och iakttog dom 20 meter bort. Kim trodde inte att det var en björn för den stod på två ben och den hade mänskliga drag fast han inte kunde se ansiktet. Skidbacken var tom så när på den här enorma saken. Det hade börjat snöa och strålkastarna hade släckts. Båda två kastade sig upp på sina skidor och satte full fart ned för backen medan de kastade en blick över axeln hela tiden. Väl framme vid deras stugor stod de båda två och hämtade andan.

-Vad tror du att det kan ha varit? Frågade Elvira.

-Jag har ingen aning men inte var det en människa eller en björn i alla fall, svarade Kim. De gick båda in i respektive stuga, gjorde sig i ordning för att äta middag och började gå ner till byn med sina familjer. 2 timar senare var de tillbaka vid stugorna. Kim och Elvira var upphetsade och väldigt nyfikna på vad det var för något vidunder de hade stött på.

De båda familjerna gick in på den enda bar som fanns i närheten och satte sig för att umgås, sjunga och ha det trevligt. De båda familjerna hade klämt ihop sig vid ett långt bord. I lokalen hördes ljud av klirrande glas, skratt och en dov country-låt i bakgrunden. Kim satt bredvid Elvira och plötsligt märkte han att något puttade till honom på knät. Han tittade upp och såg att det var Elvira som låg bakom.

-Varför gjorde du så? Undrade Kim lite smått irriterad.

-Shhhhh, inte så högt, viskade hon.

-Jag tycker att vi ska gå ut och kolla vad det var som vi såg i backen!

-Det går fort och de kommer inte ens märka att vi är borta.

-Okej då, sade Kim och reste sig långsamt upp. De andra var fullt upptagna med att lyssna på historier än att lägga märke till att han gick från bordet. Några minuter senare gjorde Elvira  likadant. De möttes utanför baren några minuter senare på klädda för en lätt vandring i snön. De gick ut ur stugbyn upp till ett område med några granar utspridda på sluttningen. Mörkret hade fallit sedan länge och nu syntes stjärnorna långt uppe i skyn. De smög in bland träden och spejade och fick nästan syn på den direkt där den stod stilla bland träden och vädrade i luften.

-Där är den, viskade Kim. Besten måste ha hört honom säga det för just i det ögonblicket vände den på huvudet och kom springande rakt mot dem. De blev skräckslagna och paralyserade och blev oförmögna att röra sig. I sista stund tog Kim ett steg åt sidan och Elvira kastade sig ner i snön. Kim satte ut foten så att varelsen snubblade rakt ner i snön. Snabbt satte han sig på den. Elvira gjorde likadant och varelsen började ge ifrån sig ljudet av kvävda andningar och den börjad kippa efter luft.

-Stopp, sluta snälla, sade den.

De reste sig upp och varelsen ställde sig upp den med. Den tog tag i sitt väldiga huvud och drog, av trillade huvudet som tydligen var en mask. Under masken fanns en kort gråhårig äldre man. Han såg relativt gammal ut och han hade en grå mustasch och tunga ögonlock. Ovanför ögonen hade gubben tunna gråa ögonbryn med ett ärr som gick rakt igenom det vänstra. Gubben var liten Elvira kunde inte fatta hur gubben kunde fylla ut den enorma dräkten. Han hukade sig och andades häftigt.

-Vem är du varför har du klätt ut dig? Frågade Elvira.

-Vem jag är behöver ni små glin inte bry er om och men jag brukar skrämma turister för att locka hit spök-jägare och få medias uppmärksamhet.

-Jag äger hotellet i stugbyn och har lockat hit folk i femton år nu, fortsatte gubben med ett självbelåtet flin.        

-Jaha, sade Elvira som hade blivit besviken. Kim och Elvira gick tillbaka in i baren. Försiktigt smög de till sina platser. Det var fortfarande livat i baren och det var som om de inte hade varit borta i en minut ens. Kvällen flöt på och de gick tillbaka för att lägga sig.

 

Nästa dag gick  familjerna ner till hotellets restaurang för att äta frukost. På en anslagstavla utanför matsalen hängde en artikel med rubriken: Hotellägare Spårlöst Försvunnen! Med stora bokstäver. Det var en stor svart-vit bild på gubben de hade sett i skogen föregående kväll. Artikeln var 15 år gammal exakt idag. Elvira och Kim tittade på varandra log med uppspärrade ögon.